"Tre apor" av Stephan Mendel-Enk

Stephan Mendel-Enks skönlitterära debut med boken ”Tre apor” har vunnit många kritikers hjärtan. Jag har på sätt och vis svårt att förstå varför, även om boken är en stor upplevelse för mig.

Romanen handlar om Jacob som växer upp i en judisk familj i Göteborg med mamma, pappa, syster och halvbror som dyker upp ibland. Farfar och farmor är aktiva och viktiga personer hans liv, inte minst farfar. Så även mormor och morfar. En förändring sker gradvis i familjen när modern träffar en annan man.

Boken känns kluven i sitt anslag – dels ett komiskt-burleskt med absurda och lätt skruvade anekdoter från det judiska livet i Göteborg, dels ett uppenbart privat, skrivet med en försiktighet som bara kan komma sig av att det handlar om något som både är smärtsamt och bör behandlas varsamt. Något självupplevt.

Det blir nämligen tydligt för mig när jag har läst ut boken, att den måste bygga på självbiografiskt stoff, ja, det vill säga, det som berättas med detta återhållna anslag, om moderns och faderns skilsmässa och det självmord som senare följer. Och den delen av boken kan jag förstå att många kan ta till sig även om det berättas mycket trevande. Kanske så som det upplevdes av pojken Jacob, författarens alter ego i boken.

Men den andra delen av boken, den som beskriver det judiska livet i hemmet och församlingen i Göteborg, den nivån i berättandet har jag svårt att förstå att kritikerna tar till sig med sådan förtjusning. Kanske talar detta just för att det ÄR en lyckad framställning, att även de inte insatta kan känna igen eller ta del av det som berättas?

Jonas Thente i DN tror att bokens läsekrets kommer att bli lika stor som Mikael Niemis för hans ”Populärmusik från Vittula”. Jag tvivlar på det. Visserligen finns det likheter i det att Niemis bok beskriver miljöer kända för en bara liten grupp svenskar precis som denna. Men jag har svårt att tro att denna inifrån-beskrivning av svensk-judisk miljö intresserar lika många.

Däremot gör det mig som jude väldigt glad att läsa beskrivningen av judisk liv i Sverige. För mig finns många igenkänningar: I judiska skolan läser man om uttåget ur Egypten i Illustrerade klassiker – i Malmö fick vi på 60-talet läsa om De fem Moseböckerna på samma sätt. Jag minns vilken lättnad det var jämfört med den tråkiga lärobok vi annars använde.

Men det finns mycket: Lukten i synagogan, eller ”gogan” som Mendel-Enk kallar det, den lukt som uppstår när man under Jom Kippur, som är försoningsdag och fastedag, den lukt som till sist finns i lokalen, när den är fylld av människor som varken ätit eller druckit på många timmar. Även det känner jag igen, även om det är många år sedan jag var med om det.

Det finns många mycket träffande beskrivningar av det judiska livet, och recensenterna har alla noterat dessa mycket personliga och väl beskrivna miljöer och känslor. Jag känner själv mig förflyttad tillbaka i tiden till min barndom då jag också ingick i ett liknande sammanhang. Om än inte med så positiva känslor som Mendel-Enk.

Sedan, det andra. Det som boken också handlar om. Faderns självmord, sorgen, oförståelsen. Också avsaknaden av reaktion hos Jacob, något som folk omkring honom tycker bara måste finnas där. Denna del av boken imponerar starkt på mig. Djupt känt, fint beskrivet, om än mycket återhållet. Rabbinen försöker tala med honom (en oerhört komisk karaktär, han pratar hälften svenska och hälften engelska: ”I’m sure du har some funderingar”, säger han till Jacob).

Bokens tempo skruvas ner när det närmar sig det som man faktiskt nästan kan missa i allt det komiska som beskrivs i boken, nämligen faderns kollaps och påföljande död. Jacob drömmer att hans far säger ”Det var du som stack i kniven.” Det var hans fel. Han fantiserar att han tar bussen till pappan mitt i natten och ordnar frukost till honom (som den klassiska bilden för judisk moderlighet och omsorg) - pappan skulle säga tack till honom, ”Det var det här jag behövde. Nu vänder det. Jag lovar dig.” Men Jacob lyckas inte hjälpa pappan.

Det gör så djupt intryck på mig det hela och jag tänker nu att det är kanske just det här ojämna anslaget, som jag kallar det, som gör det. Jag vet inte. Men det är en mycket personlig bok jag har läst. Och jag är väldigt glad att det finns en så ingående och varm beskrivning av judiskt liv i Sverige. Har Thente rätt vore det fint.

Amos Oz självbiografiska bok ”En berättelse om kärlek och mörker” kommer för mig vid läsningen. Det finns paralleller i berättelserna, med självmordet i bådas fall, men också perspektivet det berättas ur. Beskrivningen inifrån barnets perspektiv när det förlorar en förälder på ett så smärtsamt sätt.